Folket i Bild/Kulturfront
Nummer 9 2018
Jan Arvid Götesson
Språkspalten
Vad betyder ordet ”nationell”?
Vad nu då? FiB/K behöver väl ingen språkspalt? Sveriges olika språk skapas ju av folket. Inga påbud om rätt eller fel behövs väl?
Nej, men ibland pådyvlas folket ett språk som förvirrar snarare än klargör. Språket är ett verktyg. När verktyget blir slött förtjänar detta att påtalas. På vävsidan lindelof.nu skrev jag nyligen att ”den minskande ordkunskapen” försvagar demokratin (lindelof.nu/den-minskande-ordkunskapen). FiB/K:s redaktionskommitté inbjöd mig att skriva här.
Låt oss börja med ordet ”nation”/”nationell”. Det har genomgått en betydelseförändring som gör det svårare att reda ut begreppen. Vad betyder ”nationell”? Betyder det ”som har att göra med en självständig stat”, eller betyder det ”som har att göra med ett etniskt folk”? Den förstnämnda betydelsen har blivit förhärskande. När Sveriges regering säger att gränskontroller är en ”nationell fråga” är det tydligt att ”nationen” likställs med ”statsterritoriet” och dess praktiska administration.¹ Att kontrollera in- och utresande är ju ingen fråga om den svenska nationen i kulturell och etnisk mening.
Men 1919 sade Danmarks regering så här: ”För Danmark är den Nordslesvigska frågan uteslutande en nationell fråga”. De syftade då på dansksinnade personer som hade sin hembygd utanför Danmarks dåvarande gränser i norra Slesvig, som då tillhörde Tyskland.² Jag tror att många svensktalande som ser det citatet i dag har svårt att tyda det, eftersom ordet ”nationell” i citatet inte syftar på staten Danmark.
Ordet nation/nationell har alltid använts på olika sätt. Betydelsen ”som har att göra med en suverän stat” har funnits länge. I alla svenska översättningar av Kommunistiska manifestet används ordet ”nation” om ”stater” i passager som denna: ”Landsdelar med skilda intressen, lagar, regeringar och tullar slogs samman till en nation med en regering, en lag, ett nationellt klassintresse, en tullgräns.” Så långt är allt gott och väl. Det är inget problem att ord är mångtydiga. Det som har blivit ett problem i dag är att betydelsen ”som har att göra med en suverän stat” blivit den dominerande, kanske den enda betydelsen av ”nationell”.
Jag utvandrade för flera årtionden sedan. Med mig i bagaget hade jag kunskap om 1900-talets svenska, som den var före de senaste årtiondenas anglifieringsstorm och utarmning av ordförrådet. En av de kunskaper som en 1900-talssvensk hade var att betydelsen ”som har att göra med en suverän stat” visserligen fanns, men ofta föredrogs andra ord än ”nationell” för att uttrycka denna mening. Vid bildandet av nya ord och namn undveks ofta ordet ”nationell”. Förr skapade man ord som "rikskriminalpolisen”, ”standardprov” och ”statens kriminaltekniska anstalt”; nu skall det vara ”Nationella operativa avdelningen”, ”nationella prov” och ”Nationellt forensiskt centrum”.
Vi som har kvar lite av den äldre språkkänslan kan höra att beteckningen ”nationella prov” faktiskt är på gränsen till språkfel. Nå, att gnälla om hur språket skulle vara om man själv finge råda är meningslöst. En språkförändring måste ha politisk betydelse för att det skall vara befogat att uppmana till allmänt motstånd.
Frågan om ordet ”nation” har politisk betydelse. Göran Greider och Åsa Linderborg publicerade nyligen Populistiska manifestet. Boken handlar till stor del om att ”[v]änstern behöver ett teoretiskt försvar för nationalstaten som inte är nationalistiskt”. Detta centrala avsnitt i boken är misslyckat eftersom författarna inte tänkt på skillnaden mellan ”suverän stat” och ”nationalstat”. ”Nationalstat” är en idé: en strävan efter att bilda suveräna stater som var och en omfattar en ”nation” i etnisk mening. Vad Greider och Lindeborg ville försvara var ”den suveräna staten”, inte ”nationalstaten”. Deras förvirrade resonemang skadar saken de vill främja. Vi försvarar bäst Sveriges suveränitet genom att inte använda ordet ”nationalstat” i debatten. Det är ”den suveräna staten” vi vill värna, vare sig dessa stater historiskt sett legat nära nationalstatsidén (vilket det bernadotteska lill-Sverige gjort) eller är multietniska (som Sydafrika).
Jag hävdar alltså att ordet ”nation” genomgått en betydelsekantring, där den ena betydelsen (stat) nästan utträngt den andra (etniskt folk). Men då frågar man sig kanske hur det är med ett ord som ”nationalsång”. En nationalsång är ju en symbol för ett rike, en stat, och ordet kommer från tiden när svensktalande inte helt satte likhetstecken mellan ”rike” och ”nation”. Varför heter det då inte ”rikssång” eller dylikt? Är ett ord som ”nationalsång” en vederläggning av min tes att det är en språklig nyhet att generellt använda ”nationell” när man syftar på riket Sverige? Svaret är nog att ”national-” i ”nationalsång” inte i första hand syftar på staten/riket Sverige, utan på ett nationalstats-Sverige som av de ”nationellt sinnade” drevs mot etnisk enhetlighet, och där tornedalsfinska barn fick stryk om de talade sitt modersmål på skolrasten.
Från regeringspolitiken mot tornedalsfinnarna kan man för övrigt hämta ett slående exempel på ordets betydelseförskjutning. När regeringen sent omsider föreslog att äldre tornedalselever skulle få en smula undervisning i finsk rättskrivning lugnade ecklesiastikminister Arthur Engberg motsträviga riksdagsmän med att ”det icke gäller någon nationell fråga”. Sannolikt skulle dagens riksdagsledamöter inte förstå vad Engberg menade.³
Där ligger en märklig motsättning i det faktum att samma demokratiskt sinnade medborgare i Sverige som vill motverka nationell chauvinism medverkar i ett tilltagande missbruk och överbruk av ordet nation/nationell. Bäst vore faktiskt att undvika ordet och i stället använda ”land”, ”rike”, ”(suverän/självständig) stat”, utom när man talar om etniska nationer och begreppet nationalstat i egentlig mening. Men då bör man lägga till en förklaring om att man vill motverka den engelsk-påverkade begreppsförvirringen som säger att ”nation” betyder ”självständigt land”.
Men om vi återger ”nation” en etnisk betydelse, hur skall vi då förhålla oss till dem som likt Björn Söder vill göra åtskillnad mellan ”medborgarskap” och ”nationstillhörighet”? Jag tror att politisk kamp blir framgångsrikare om vi har ett vassare språk. Det blir svårare att kritisera nationalistiskt tankegods som man inte håller med om, om man i sitt eget språk gör varenda landsomfattande sak ”nationell”. Konungariket Sverige är en suverän stat, ett rike, där man är medborgare. Sedan kan man diskutera ”den svenska nationen” och andra nationer om man vill; att etniska grupper bildat nationer som strävat mot självständighet är ett historiskt faktum som måste tas på allvar. Men ingen borde behöva ta ordet nation/nationell i sin mun i vardagslag. De landsomfattande standardprov som skolelever sitter och svettas över är inte ”nationella” prov. ”Nationell” är man när man går fackeltåg i studentmössa mot judeimporten.
[Tillägg 2 mars 2021: Min avslutande paragraf blev fel och inställsam. ”Medborgarskap” och ”nationstillhörighet” kan vara skilda åt, om man behåller både den etniska och statsrättsliga betydelsen av ordet ”nation”. Ordet ”nation” använder vi lämpligen när vi talar om folk (nationer) som är annekterade av andra stater. Samer har till exempel rätt att hävda att de är en nation (eller nationer) som har rätt till någon form av frigörelse från eller inom Sverige, Norge, Finland och Ryssland. Ordet ”nationell” kan på liknande vis användas när vi talar om saker som har att göra med etniska nationer, till exempel ”Det är en viktig nationell uppgift att alla sydsamiska barn kan tala sydsamiska”.]
SKRIBENT JAN ARVID GÖTESSON arbetar med att stärka nationer i Nya Holland som annekterats av Förenade kungariket och dess regionala efterföljarstat Samväldet Australien genom att stärka de undertryckta nationernas egna språk.
Följande noter finns inte i den tryckta versionen:
¹I det språkbruk som blivit vanligt betyder ”nationell” att något är en angelägenhet för var enskild suverän stat (inom EU till exempel) och alltså inte är en överstatlig fråga.
²Danmarks regering menade med ”nationell” att deras politik bara syftade till att finna en lösning för de medlemmar av den danska ”nationen” som bodde i dåvarande norra Tyskland; denna del av Tyskland överfördes till Danmark 1920 efter Tysklands nederlag i första världskriget. Ordet ”nationell” betyder i citatet att politiken enbart är etnisk, och inte syftar till att göra staten Danmarks territorium så stort som möjligt. (Meningen har omformulerats jämfört med den tryckta texten: ”norra tyska Slesvig” har ändrats till ”norra Slesvig, som då tillhörde Tyskland”.)
³Dagens riksdagsledamöter skulle tolka ”det är inte en nationell fråga” som att frågan inte anginge hela Sverige utan vore en lokal fråga, eller kanske att det vore en överstatlig fråga. Ecklesiastikministerns ord betydde givetvis att tornedalsfinnarna var svensksinnade, och att ingen risk fanns att de bildade nation eller anslöte sig till finska nationen och till staten Finland.
Kommentarer till denna text kan skrivas HÄR
Please comment HERE